Till vem det kan beröra: – poesi dagligen

i Polaroid i en låda i husetde andra släktingarna plockade över, Jag är oskärpa i bakgrunden,mopp av silverfärgat hår. Askens rasp när du tömmer spisenär lite som min röst, fast i skorstenen som ett bo.Du behöver inte veta hur jag förhalade, av min bestående rädsla för ormar, eller hur jag gav hemska presenter när jag störde att ge dem alls.Jag fick höra av en psykisk att komma ihåg de oälskade döda,och så gjorde jag, men inte på ett sätt som de skulle vilja,påminna om hur de blev fula när de drankor stal den lösa förändringen från tvätten när de trodde att ingen såg. Jag tillbringade årskriva mina sista brev, skriva av skulden på en kall säng, låtsas att jag var upptagen när jag verkligen var hemma i soffan av en katt.För pengarna gjorde jag många saker—fångade muskrat,smidda tackanteckningar, låt män klappa mig medan jag dansade.För det mesta spelade jag rollen som någon som brydde sig,lutade i min stol och försökte verka förlovad,den upptagna farbror du inte var helt säker på att du gillade.Det är jag som röker i Winnebago och lämnar sinkenren av hår. Jag är där deadheading rhubarbingen stör att välja och mina värdelösa samlingar—rag mattor, betong tomtar—var troligen sätta ut i papperskorgen.Ibland ljög jag när jag var uttråkad. Jag ville att du skulle veta vad jag visste, även om jag så småningom gav det upppreferring för att få dig att skratta.Det här livet jag ledde var mestadels privat, och timmar spenderadesvepande bat guano från en smulande trappa.Ingen visste hälften av det, och ingen verkade bry sig.Jag förutsåg hur försummad stadskyrkogården blev, skymtade i en vision det rostiga staketet som släppte in hjorten.De tog bort barken från junipersnasom så småningom kom ner i en storm.Jag var i den stormen, blåst ut över icetoward Arcadia. Det är en stad i Wisconsin och inte något namn för paradiset.